onsdag, juni 24, 2015

 

Kampen mot cancern måste fortsätta

Ser idag ut genom fönstret till vårt arbetsrum och ser en sommar som fortfarande väntar med sitt riktiga genombrott. Vädret inbjuder till lite reflektioner efter en vår som varit väldigt jobbig på flera sätt. I början av mars avled min systerson som bara var nio år yngre än mig. Roger hade under en längre tid fört en kamp mot sin cancer. Till slut förlorade han den kampen. Även om hans bortgång var väntad levde vi ändå alla på hoppet att undret skulle inträffa. Vi stod varandra väldigt nära under vissa perioder av livet och han var närmast som en en bror för mig. Under senare år hade vi inte träffats så mycket men tomheten finns där ändå hela tiden och jag funderar ofta på hur kan skulle reagerat i olika situationer eftersom hans stora humor var ett kännetecken för honom ända in i det sista. Vad skulle Roger sagt i den här situationen?

Ungefär två månader före Rogers bortgång var jag själv på en undersökning hos min husläkare. Jag hade känt mig hängig under en längre tid och haft lite bekymmer med att kasta vatten. Till slut bestämde jag mig därför för att gå till läkare. En mängd prover togs. De flesta var bra utom två, mitt blodtryck var för högt och mitt PSA-prov visade något förhöjda värden. Höga PSA-värden kan vara ett tecken på prostatacancer så nya prov togs men fortfarande låg jag något över gränsvärdet. Det här blev början till en väldig oro och ångest. Hade jag prostatacancer eller bara något höga värden som inte är helt onormalt. Under en dryg månad slets jag mellan hopp och förtvivlan. Jag försökte tänka positivt men oron fortsatte gnaga och jag såg de värsta scenarier framför mig. I mitten av februari besökte jag urologen på Länssjukhuset i Kalmar. Jag minns med fasa stunden i väntrummet innan jag skulle gå in och träffa läkaren. Jag fick vänta fem, tio, femton, tjugo minuter efter utsatt tid. Det var förmodligen de längsta minuterna i mitt liv. Efter en undersökning kunde läkaren konstatera att jag INTE hade cancer. Det rörde sig istället om andra krämpor som drabbar oss män när vi kommer upp i åren. Den lättnad jag kände när jag gick iväg från mottagningen för att hämta ut medicin på apoteket går inte att beskriva. Jag åkte direkt hem och både jag och Birgitta brast ut i glädjetårar men framför allt en lättnad över fler veckor under oerhörd press. Samtidigt kände jag hur bräckligt livet är och tanken gick till övriga män i väntrummet. Vilka besked fick de?

Båda de här händelserna har förstås påverkat min vår. Just nu känner jag en oerhörd tacksamhet och lättnad men även hur trött jag är efter en jobbig vår. Det är dags att koppla av i sommar, att vila och hämta ny kraft. Politikerveckan i Almedalen får vänta till ett annat år. Den är inte prioriterad. Jag tänker istället umgås med vänner och släkt men framför allt min fru Birgitta som alltid stöttat mig och lyssnat på min oro. Att hon funnits där har betytt mer än något annat. Kampen mot cancern måste fortsätta på alla plan. Jag var där själv en stund i tankarna. Jag vet hur känslan av oro är. Jag vet också att den känslan inte bara påverkar mig utan alla jag har omkring. Cancern påverkar så många. Även om beskedet är det värsta måste beskedet ges snabbt så att behandling kan ges. Behandlingen handlar inte minst om kurativt stöd. Alla har vi inte en Birgitta vid vår sida.

En jobbig vår är över och nu är det bara att hoppas på en ljusare fortsättning på året. Jag lever. Jag har inte cancer. Framtiden finns där och det ljusa minnet av Roger bär jag alltid med mig. Ibland hör jag rent av hans träffsäkra kommentarer och då vet jag att han ändå finns där någonstans.

Etiketter: , , ,


Kommentarer: Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

This page is powered by Blogger. Isn't yours?

Prenumerera på Inlägg [Atom]